Just nu är jag på semester under sommaren 2025. När jag är ledig går jag gärna på museum. Museer funkar när det är soligt (air condition), funkar när det är kallt (inomhus), funkar när man har tråkigt (man lär sig något nytt), funkar när man har kul (museum!). Enda gången det generellt inte passar med museum är väl måndagar (stängt).
Ett av besöken i år blev till Rydals spinnerimuseum, utanför Borås. Sjuhäradsbygden är känd för sin långa historia av textiltillverkning och en av tidernas stora producenter i Sverige låg just i Rydal. De var tidiga på fältet med många saker: effektgarner, elektrifierad upplysning och produktion med vattenkraft, miljöförstöring i Viskan, arbetsskador kopplat till textilproduktion. Jag besökte museet med min faster som är HR ansvarig inom en kommun i närheten och vi våndades tillsammans över hur svårt medarbetare hade det för 100 år sedan med förslitningar, maskinskador och den fruktade bomullslungan. Det stämmer, precis som asbesttillverkning gör små små bomullsfibrer stor skada på människors andningsapparat. Dessutom är det, till skillnad från asbest, extremt brandfarligt. Vem hade kunnat tro, att något så mjukt kunde göra så stor skada?
Och vem hade kunnat tro att vi inte har lärt oss något på de 100 år som gått?
Under sommaren har det kommit rapporter om att textilåtervinningsindustrin inte bara återvinner material, utan också gamla problem.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OoKngA/anstallda-skadas-av-svenskt-textilavfall
Specifikt svenskt textilavfall skickas av kommunernas upphandlingspartners till Litauen och sorteras av människor som arbetar under förhållanden som arbetsmiljöverket aldrig skulle godkänna. “Är det något nytt?”, kanske ni frågar. “Är det något acceptabelt?”, undrar jag. Nog för att textilindustrin alltid har varit en fena på den här sortens strategi; producenterna lägger fabriken i ett område med hög arbetskraftstillgång och låga löner. The cotton gin uppfanns på 1790-talet och var en direkt bidragande faktor till fortsatt lönsamt slaveri på bomullsfälten i USA. Arbetarna stängdes in i brandfarliga fabriker under stora delar av 1800-talet i många delar av västvärlden. Rydals spinneri fick en fjärdedel av sin arbetskraft från barnarbetare. Textilindustrin flyttade från de rika länderna i hög grad för att man inte kan producera både humant och billigt. Vi har gjort noll framsteg. Producenterna har bara gömt problemet där konsumenterna inte ser det.
I Panipat, i Indien, kvarstår samma problem som vi i väst låtsas att vi löste för 50 år sedan. Men nu kallas det en grön lösning på en smutsig industri som tar kål på både miljön och människorna.
Jag personligen, som någon som jobbar i en textilfabrik i Sverige och ibland får kliande ögon av en miljö som är godkänd av arbetsmiljöverket, kan bara med fasa föreställa mig hur det känns att vara i dessa miljöer. Textil är inte värt detta, har aldrig varit värt människors liv. Och det är dags att vi inser det.